Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har gråtit så mycket de senaste dagarna och jag kan inte prata om det utan att tårarna börjar rinna igen. Men man får väl vara ledsen antar jag. Man måste få sörja när det värsta händer.
I torsdags började jag blöda lite på dagen efter att haft ont i svanskotan ett tag. På kvällen när jag var iväg började jag blöda ännu mer och jag förstod nog redan då vad som höll på att hända, även om jag hoppades in i det sista. Smärtan i svanskotan gick över men jag fortsatte att blöda hela helgen. Inte jättemycket och det gjorde aldrig ont bortsett från lite mensvärk. Jag pratade både med sjukvårdsrådgivningen, gyn och min bm den helgen och igår fick vi åka in för en undersökning och vul. Den längsta helgen på länge. Hemsk.
Även om jag var förberedd på det värsta och anade vad som hänt eftersom jag blött en hel del och tuttarna inte längre ömmade (även om finnarna fortsätta ploppa upp och jag var fortsatt yr och trött) så var det ändå så hemskt att se att det inte fanns något i magen. Läkaren letade men på ultraljudsskärmen syntes ingenting. Jag gjorde ett gravtest som redan visade negativt. Konstaterat missfall i skarven mellan vecka 6 och 7.
Allt rasade samman. I två veckor hade vi fått gå runt och njutit av den underbara nyheten. I två veckor var jag lyckligare än vad jag någonsin varit och jag tänkte, planerade och levde helt utifrån att vi skulle bli föräldrar. Visst fanns oron där från dag 1, jag vet att det är jättevanligt med missfall, men jag vägrade tänka negativt utan levde i min lyckobubbla. Nu tror jag ändå att jag gjorde rätt i det för man mår ju inte bra av att bara vara orolig och rädd för missfall hela tiden. Men just nu känns det så orättvist. Varför fick lyckan bara vara så kort tid? Varför fick vi något så vackert och sen slets det bara ur händerna på oss? Jag gjorde ju allt tänker jag. Jag slutade med allt man bör sluta med, jag var nästan överdrivet hälsosam och följde varenda råd jag läste. Varför?
Men. Nu ska jag inte tänka så. Det som hände hände av en anledning och det var helt enkelt inte meningen att det skulle bli en liten bebis av fostret. Något var antagligen fel och för att försöka se ljust på allt så:
1. Jag blev faktiskt gravid! Jag och älskling "passar ihop" och kan bli föräldrar. Och fort gick det.
2. Läkaren som undersökta mig sa att allt såg normalt ut och ingenting tydde på att något är fel med mig.
3. När det ändå blev ett missfall är jag glad över att det blev nu och inte om några veckor eller månader.
4. Att det hände som tidigt gjorde att kroppen kunde "ta hand om det" själv och redan nu är jag återställd fysiskt. Det är bara att försöka igen!
Sorgen är faktiskt jättestor även om det som sagt inte hade blivit ett litet barn än. Även om det var så tidigt så gör det ont. Hjärtat kanske inte hade hunnit börja slå, kanske hade utvecklingen avtagit ännu tidigare, men det känns ändå som jag har förlorat något. Tårarna rinner även om jag försöker se allt som är positivt i eländet. Och det får nog göra det ett tag. Jag kan inte prata om det här (eller skriva om det uppenbarligen) utan att bli väldigt ledsen. Jag måste se framåt och jag vägrar gräva ner mig. Självklart ska vi försöka igen och förhoppningsvis får vi ett plus snart igen och att den lilla vill stanna hos oss. Men jag måste nog tillåta mig att gråta ett tag. Jag måste få sörja. Men vi kommer igen.
Hej,
SvaraRaderaJag beklagar verkligen det som inträffat. En liten tröst finns ju i de punkter du skrivit. Så tänker jag också till stor del kring det som hände oss.
Vi blev gravida på första ÄL efter pillerstopp och innan mens, i februari. Fick ett pluss i början av mars. Vi delade nyheten med vår närmaste eftersom det kändes naturligt att kunna glädjas öppet. Förstår absolut att många väntar till v12 pga minskad risk. Men. Jag vill tänka att man väntar barn och inte missfall och att det aldrig finns några säkra veckor. En kollega miste sitt barn i magen, några dagar innan BF.
Veckorna gick och jag kände mig väldigt pigg och glad. Trött, men väldigt pigg. Dagen innan jag skulle med jobbet till Gbg kom en brun flytning som väckte oro hos mig. Då min sambo olyckligtvis var utomlands fick jag ta en taxi till KK, vänta i ca 6 timmar på undersökning och sedan åka hem med beskedet att de inte kunde se något och att jag skulle tillbaka dagen därpå för ett andra utlåtande. Taxi hem och telefonkedja med sambon som satt på Mallis, mamma och svärföräldrar 30 mil bort. De körde hela natten och sambon bokade ett flyg hem.
Åkte in på KK med mamma och svärisarna, fick vänta en evighet och pånytt fick jag beskedet att inget syntes. Inlagd och skrapad sent på kvällen och hem på natten, efter att sambon anlänt till sjukhuset och träffat läkaren. Antingen var det ett MA, med ett tillbakabildat foster väldigt tidigt eller en sk ofostrig graviditet. Fortfarande väldigt oklart.
Men. Jag vet i alla fall att vi lyckades med någon form av befruktning så nu hoppas jag att nästa lyckas bättre. Vi inväntar nu ÄL nr 3 sedan detta inträffade och jag tänker att "Tredje gången gilt". Det som hjälpte oss igenom detta till stor del var att vi pratade med varandra. Mycket. Jag sjukskrev mig en vecka och sambon hade ju semester så vi fick vra ifred och sörja. Även med familj och vänner som visste. Det gav oss styrka.
Ta hand om er och kramas mycket <3
/LaPil (på FL)
Tack för dina ord gumman! Hoppas verkligen att det blir tredje gången gillt för er nu! <3
RaderaVi hade tur i oturen så att säga att vi båda har semester nu så vi har verkligen kunnat bara vara, prata, kramas och gråta tillsammans. Det känns redan lite bättre och jag börjar se framåt igen.
Heja oss! Vi kommer få våra små förr eller senare! Kram!!
Åh! min lilla Fjant. Jag började störtgrina när jag läste det här. Faaaaaan rent ut sagt! Kan verkligen inte tänka mig nån som är lyckligare som gravid än du. MEN, samtidigt älskar jag verkligen ditt nya tänk! Och det kommer snart visa plus igen och vara en liten kotte som vill och orkar hänga kvar, och ni kommer bli päron. Vem är barndomskompisen med bullen i ugnen (har mina aningar)?
SvaraRaderaMassa kramar till dig!