Jag kan inte släppa tänket riktigt än, det att livet är uppdelat i fulla veckor och dagar. Idag hade jag varit i vecka 7 (6+4). Men nu är det inte så och det blir faktiskt lättare och lättare dag efter dag ändå. Jag gråter inte längre varje dag även om jag fortfarande är ledsen. Jag kan prata om det och tänka på det utan att bryta ihop. Jag försöker tänka framåt istället och läser om solskenshistorier där tjejer blivit gravida igen direkt efter missfall och allt har gått bra. Från flera håll har jag hört och läst att det faktiskt är lättare att bli gravid igen direkt då kroppen är något inställd på att vara gravid. Jag läser sånt och hoppas. Jag hoppas att ägglossningen kommer igång igen så fort som möjligt och jag börjar räkna lite och köper ÄL-tester igen.
Det är jobbigt och jag är ledsen men det är bara att ta sig upp igen! Vi börjar om från början och hoppas innerligt att vi snart får se ett plus igen och att nästa lilla pyre stannar kvar hos oss. Darling har varit super den senaste veckan, världens bästa. Ska man se något positivt med det här så är det ändå att vi kommer närmre varandra. Vi älskar varandra och vi kommer få vår lilla förr eller senare. Längtan efter liten har bara blivit ännu starkare och vi får helt enkelt vänta lite längre än vad vi trodde.
Vad skönt att höra att ni är på väg tillbaka upp. Vi känner också, såhär i efterhand, en form av tacksamhet trots allt. Vetskapen om att vi verkligen vill detta och att vi kommit igenom det och vuxit starkare som individer och som par. Inget ont som inte ger något gott. Tur är väl det.
SvaraRadera/LaPil