Igår hade jag en riktigt dålig morgon (eller ja, förmiddag). Från ingenstans kändes allt bara så tungt att jag bara ville gråta. Det gjorde jag också. Det var som en våg av sorg, ledsamhet, ångest och depp bara sköljde över mig. Som tur var hade jag älskling hemma som jag kunde kramas med och sen åkte vi iväg ut i solen över dagen bara han och jag. Idag känns det bättre och jag vill verkligen inte att deppigheten ska ta över. Jag är nästan där redan, när ingenting känns kul eller lockande. Försöker tänka positivt och hålla mig uppe i alla fall.
De få veckorna jag fick vara gravid var de lyckligaste veckorna i mitt liv. Älskling sa det också, att det verkligen syntes på mig att jag var så lycklig. Det är ju dit jag vill igen så jag försöker bearbeta missfallet så gott jag kan och gå vidare. Jag har börjat testa med ÄL-tester igen men än så länge har de inte gett något utslag. Det börjar göra mig stressad med tror jag, fast jag inte borde hoppas för mycket. Många får igång ÄL efter tidiga missfall och jag vill bara se den där glada gubben igen! Men det vore kanske lite mycket begärt att få se den där gubben på samma dag i cykeln nu som innan missfallet... I morgon är jag på dag 14. Jag har verkligen inget tålamod...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar