Alkoholfritt

När älskling dricker öl till den grillade middagen kan jag faktiskt också göra det. Den här är faktiskt riktigt god för att vara alkoholfri! Jag brukar inte gilla lättöl, det är så blaskigt, så jag är glatt överraskad över denna öl :) Tummen upp när man är sugen på öl.

4+2 = 3+

Detta är inte särskilt logiskt alls tycker jag men så är det. Idag på 4+2 "råkade" jag köpa ett sista test ;) Förväntade mig att få se Gravid 2-3 då jag för exakt en vecka sedan fick Gravid 1-2. Logiskt? Ja, jag tycker ju det. Vad förvånad jag blev då det redan stod Gravid 3+ då!! Full på hormoner eller vad?! Det betyder alltså att befruktningen ska ha ägt rum för över 3 veckor sedan enligt CB. Det gjorde den inte eftersom jag vet att jag hade ÄL den 14 juli. Det är alltså exakt 2 veckor och 2 dagar sedan. Weird :)

I vilket fall känns det bra och jag slappnar av lite till. Det går åt rätt håll :) Fick aldrig se det här resultatet i juni. Det kan ju ha att göra med att jag plussade så tätt inpå missfallet, hormonerna skjuter i höjden.

4+1

Det börjar sjunka in nu, att jag faktiskt är gravid igen <3 Helt underbar känsla samtidigt som jag självklart är orolig och nervös. Det har varit väldigt bra för mig att komma bort lite, jag och älskling har varit på en liten mini-semester sen i onsdags och det har varit härligt att tänka på och göra annat än att bara analysera symptom och fundera på om det jag känner är bra eller dåligt. Däremot kommer jag ju tillbaka till det med jämna mellanrum. Förstås.

Sedan jag plussade i måndags har jag fått lite fler symptom utöver de ömma tuttarna, småfinnarna, yrseln och tröttheten. Bl.a metallsmak i munnen ibland (hade jag inte förra månaden) och illamående så fort jag inte ätit på ett tag. Förra månaden mådde jag inte illa så mycket och nu är jag bara glad att jag gör det (ok, detta lär jag ta tillbaka ;)) eftersom jag har läst att det är mindre risk för missfall om man mår illa. Mitt illamående kommer inte bara på morgonen utan ca två timmar efter att jag har ätit. Särskilt idag har det här gällt. Det som hjälper då är att äta. (Hej tjockis vad stor jag kommer bli, haha) Oron kom verkligen smygande när jag upptäckte bruna flytningar igår men vad jag har förstått är det ingen fara utan det är vanligt att det kommer när man skulle ha haft mens om man inte var gravid (BIM idag så det stämmer ju). Det är ju inte blod så så länge det inte är det tänker jag inte oroa mig. Detta ska tydligen vara vanligt, typ 25% av alla gravida som har.

4+1 idag och jag har alltså gått in i vecka 5. Det enda jag önskar nu är att allt kommer gå bra och att tiden går fort så att jag kan andas ut lite. När jag passerat 12 fullgångna veckor kommer jag nog kunna slappna av lite mer men om jag bara får gå in i vecka 7 kommer jag kunna oroa mig lite mindre. Dag 5+4 kommer bli känslig, förra gången jag började blöda... Som tur är är det dagen jag börjar jobba igen efter den långa semestern så jag kommer definitivt ha annat att tänka på :)

Måste ju göra en ny lista :D

Mf: 28 juni
Började ÄL-testa: 5 juli
Positivt ÄL-test: 13 juli (dag 16)
ÄL: 14 juli (dag 17)
Mys kring ÄL: dag 13, 16, 17, 18
Plussade: 23 juli på ÄL+9/BIM-6
BIM: 29 juli
BF enligt FL: <3 5 april 2013 <3


Dags att stoppa något i munnen igen tror jag, trots att jag åt stor middag och efterrätt för bara två timmar sedan. Kanske kan prova om vatten kan ha en lite lugnande effekt först...

Va? Kan det... Är det... Men...?!!!

Oj oj vad det händer saker! Den här sommaren går nog till historien som den mest omvälvande! Började med att plussa första dagen på semestern. I två veckor var jag världens lyckligaste innan missfallet blev ett faktum. Och så igår plussade jag igen!!

Jag är självklart överlycklig!! (igen) MEN jag kommer inte kunna slappna av eller ta ut något i förskott förrän det gått ett tag. Det är fortfarande långt kvar till BIM. Plussade redan på ÄL+9!!! Helt galet. På kvällsurin dessutom. Fick ett ryck igår kväll och testade med CB digitala efter att ha känt igen fler och fler symptom från förra månaden... Trötthet, yrsel, smått illamående, begynnande ömmande tuttar...

Fyra test senare så inser jag i alla fall att jo, visst är jag gravid igen!!

Lite hur den senaste veckan har varit då...:

ÄL+4: Känner nån sorts molande känsla i magen en kort stund men vet inte om jag bara inbillar mig.
ÄL+6: Tycker det "stramar" lite i magen en sväng. Upptäcker en tjock, vi flytning. (har sällan flytningar annars och upptäckte samma sak förra graviditeten, på samma dag. Dock bara EN sån flytning.) 
ÄL+8: Känner av en konstig form av illamående "i halsen" precis innan lunch. Typ jättehungrig och samtidigt lite illamående. (Samma sak hände på samma dag förra graviditeten.) Går över när jag får äta. Somnar på soffan på eftermiddagen, tröttheten är här!
ÄL+9: Känner mig småyr och lite illamående till och från. Tuttarna börjar ömma lite. Får en stor "yrselattack" i affären. 

De senaste två dagarna har jag nog varit lite moody också ;) Lite kort stubin sådär och lättirriterad. I stort sett liknar det förra graviditeten väldigt mycket. Skillnaden är nog att jag inte är lika småfinnig som jag blev sist. Sen återstår det att se nu om tuttarna kommer börja ömma lika mycket som sist:)

En liten önskan går ut till er läsare:

Nu är ni bara fem stycken som jag känner irl som har fått adressen till den här bloggen but still... Jag känner egentligen att jag inte vill gå ut med det här redan (här är jag ju annars väldigt anonym, bortsett från er då ;)) men samtidigt tycker jag att det är väldigt skönt att ha den här bloggen där jag kan skriva ner allt och inget, så om ni läser önskar jag att ni låtsas som ingenting ett tag :) Jag kommer inte gå ut med den här graviditeten på ett tag, åtminstone inte förrän jag har gått förbi "missfallsveckan" med ett par dagar/veckor. Rädslan för att det kan gå snett igen finns ju här.

Bah!

Just nu hoppas jag innerligt på att min kropp inte lurar mig. Det kan ju vara så att jag hoppas och så innerligt vill att det ska finns något litet där i magen att jag inbillar mig saker och ting. Men det börjar bli lite många såna små saker... Saker som inträffar på samma dagar i förhållande till ÄL som förra månaden... Just nu sitter jag och är helyrslig och har varit lite smått illamående till och från idag. Tuttarna börjar ömma lite smått och känns hårdare. Stramande ner i ljumsken och över magen när jag sitter ibland, precis som förra månaden. Trött. Kan jag verkligen inbilla mig allt sånt??

Mini-update

ÄL+6 och tiden segar sig fram. Är glad att jag har lite inbokat idag och i morgon så jag kan tänka på nåt annat åtminstone en lite stund. Skönt att vädret har blivit lite bättre också *peppar peppar* Gillar att det inte bara regnar utan man kan sitta ute och njuta lite av värmen också. Annars hänger jag fortfarande alldeles för mycket på FamljeLiv men jag kan ju inte riktigt låta bli ;) Det är skönt att kunna prata (skriva) om alla funderingar, tankar och knäppa idéer man har eftersom det där finns andra tjejer i samma sits. I kväll ska jag dock få träffa några av mina tjejer irl :)

ÄL+3

Tiden går långsamt när man har hela dagar på sig att snöa in på det här med bebisverkstad :) Nu tänker jag i alla fall ta mig i kragen och lämna hemmet en sväng. Måste se till att aktivera mig lite mer annars funderar jag för mycket, får mer och mer ångest över att jag inte rör på mig och funderar ännu mer. Nej, nu är det dags att försöka bli människa igen! Kanske går tiden lite fortare då också ;)

1 månad

Insåg precis att det idag är exakt en månad sedan jag plussade. Den 15 juni var världens lyckligaste dag! Emellanåt känner jag mig riktigt bitter över att det inte gick bra men jag försöker fokusera framåt istället. Nu väntar ju faktiskt en spännande tid, spännande men enerverande. Jag och tålamod går ju som bekant inte så bra ihop ;) ÄL+1 idag, lååång väntan framöver! Jag hoppas mer än någonsin <3

Ups and downs

Här går det upp och ner hela tiden. Varannan dag den här veckan har jag varit heldeppig, gråtit för minsta lilla och inte velat någonting annat än att dra täcket över huvudet. Men så känns det lite bättre andra dagar och igår på fredagen den 13:e blev jag äntligen glad. Den lilla gubben på CBs ÄL-test flinade äntligen mot mig och idag är det med andra ord självaste ÄL-dagen. Fyra dagar senare än förra gången med andra ord och vad jag antar är helt normalt efter missfall. Så skönt att det är igång igen!!

Nu är det bara att hålla tummarna! Jag hoppas verkligen att vi får vårt plus igen redan den här månaden! Jag kommer helt klart bli besviken om det inte tar sig nu men jag försöker ändå tänka att det i alla fall är skönt att allt funkar som det ska igen. Än en gång ska jag försöka att inte känna efter alltför mycket men risken är ju att jag kommer börja leta symptom... Alla graviditeter är visst olika men jag kommer ju ändå känna efter extra mycket om brösten ömmar runt ÄL+10 som de gjorde sist...

Så börjar den då igen, den tålamodsprövande väntan på BIM.

Depphög

Igår hade jag en riktigt dålig morgon (eller ja, förmiddag). Från ingenstans kändes allt bara så tungt att jag bara ville gråta. Det gjorde jag också. Det var som en våg av sorg, ledsamhet, ångest och depp bara sköljde över mig. Som tur var hade jag älskling hemma som jag kunde kramas med och sen åkte vi iväg ut i solen över dagen bara han och jag. Idag känns det bättre och jag vill verkligen inte att deppigheten ska ta över. Jag är nästan där redan, när ingenting känns kul eller lockande. Försöker tänka positivt och hålla mig uppe i alla fall.

De få veckorna jag fick vara gravid var de lyckligaste veckorna i mitt liv. Älskling sa det också, att det verkligen syntes på mig att jag var så lycklig. Det är ju dit jag vill igen så jag försöker bearbeta missfallet så gott jag kan och gå vidare. Jag har börjat testa med ÄL-tester igen men än så länge har de inte gett något utslag. Det börjar göra mig stressad med tror jag, fast jag inte borde hoppas för mycket. Många får igång ÄL efter tidiga missfall och jag vill bara se den där glada gubben igen! Men det vore kanske lite mycket begärt att få se den där gubben på samma dag i cykeln nu som innan missfallet... I morgon är jag på dag 14. Jag har verkligen inget tålamod...

Upp igen!

Jag kan inte släppa tänket riktigt än, det att livet är uppdelat i fulla veckor och dagar. Idag hade jag varit i vecka 7 (6+4). Men nu är det inte så och det blir faktiskt lättare och lättare dag efter dag ändå. Jag gråter inte längre varje dag även om jag fortfarande är ledsen. Jag kan prata om det och tänka på det utan att bryta ihop. Jag försöker tänka framåt istället och läser om solskenshistorier där tjejer blivit gravida igen direkt efter missfall och allt har gått bra. Från flera håll har jag hört och läst att det faktiskt är lättare att bli gravid igen direkt då kroppen är något inställd på att vara gravid. Jag läser sånt och hoppas. Jag hoppas att ägglossningen kommer igång igen så fort som möjligt och jag börjar räkna lite och köper ÄL-tester igen.

Det är jobbigt och jag är ledsen men det är bara att ta sig upp igen! Vi börjar om från början och hoppas innerligt att vi snart får se ett plus igen och att nästa lilla pyre stannar kvar hos oss. Darling har varit super den senaste veckan, världens bästa. Ska man se något positivt med det här så är det ändå att vi kommer närmre varandra. Vi älskar varandra och vi kommer få vår lilla förr eller senare. Längtan efter liten har bara blivit ännu starkare och vi får helt enkelt vänta lite längre än vad vi trodde.

Det värsta som kunde hända

Jag vet inte vart jag ska börja. Jag har gråtit så mycket de senaste dagarna och jag kan inte prata om det utan att tårarna börjar rinna igen. Men man får väl vara ledsen antar jag. Man måste få sörja när det värsta händer. 

I torsdags började jag blöda lite på dagen efter att haft ont i svanskotan ett tag. På kvällen när jag var iväg började jag blöda ännu mer och jag förstod nog redan då vad som höll på att hända, även om jag hoppades in i det sista. Smärtan i svanskotan gick över men jag fortsatte att blöda hela helgen. Inte jättemycket och det gjorde aldrig ont bortsett från lite mensvärk. Jag pratade både med sjukvårdsrådgivningen, gyn och min bm den helgen och igår fick vi åka in för en undersökning och vul. Den längsta helgen på länge. Hemsk.

Även om jag var förberedd på det värsta och anade vad som hänt eftersom jag blött en hel del och tuttarna inte längre ömmade (även om finnarna fortsätta ploppa upp och jag var fortsatt yr och trött) så var det ändå så hemskt att se att det inte fanns något i magen. Läkaren letade men på ultraljudsskärmen syntes ingenting. Jag gjorde ett gravtest som redan visade negativt. Konstaterat missfall i skarven mellan vecka 6 och 7.

Allt rasade samman. I två veckor hade vi fått gå runt och njutit av den underbara nyheten. I två veckor var jag lyckligare än vad jag någonsin varit och jag tänkte, planerade och levde helt utifrån att vi skulle bli föräldrar. Visst fanns oron där från dag 1, jag vet att det är jättevanligt med missfall, men jag vägrade tänka negativt utan levde i min lyckobubbla. Nu tror jag ändå att jag gjorde rätt i det för man mår ju inte bra av att bara vara orolig och rädd för missfall hela tiden. Men just nu känns det så orättvist. Varför fick lyckan bara vara så kort tid? Varför fick vi något så vackert och sen slets det bara ur händerna på oss? Jag gjorde ju allt tänker jag. Jag slutade med allt man bör sluta med, jag var nästan överdrivet hälsosam och följde varenda råd jag läste. Varför?

Men. Nu ska jag inte tänka så. Det som hände hände av en anledning och det var helt enkelt inte meningen att det skulle bli en liten bebis av fostret. Något var antagligen fel och för att försöka se ljust på allt så:

1. Jag blev faktiskt gravid! Jag och älskling "passar ihop" och kan bli föräldrar. Och fort gick det.
2. Läkaren som undersökta mig sa att allt såg normalt ut och ingenting tydde på att något är fel med mig.
3. När det ändå blev ett missfall är jag glad över att det blev nu och inte om några veckor eller månader.
4. Att det hände som tidigt gjorde att kroppen kunde "ta hand om det" själv och redan nu är jag återställd fysiskt. Det är bara att försöka igen!

Sorgen är faktiskt jättestor även om det som sagt inte hade blivit ett litet barn än. Även om det var så tidigt så gör det ont. Hjärtat kanske inte hade hunnit börja slå, kanske hade utvecklingen avtagit ännu tidigare, men det känns ändå som jag har förlorat något. Tårarna rinner även om jag försöker se allt som är positivt i eländet. Och det får nog göra det ett tag. Jag kan inte prata om det här (eller skriva om det uppenbarligen) utan att bli väldigt ledsen. Jag måste se framåt och jag vägrar gräva ner mig. Självklart ska vi försöka igen och förhoppningsvis får vi ett plus snart igen och att den lilla vill stanna hos oss. Men jag måste nog tillåta mig att gråta ett tag. Jag måste få sörja. Men vi kommer igen.