Kvällstankar

Det är helt sjukt att det har blivit augusti tycker jag! Den här sommaren har varit så konstig. Dels har den regnat bort och så hade det ju varit berg-och-dalbana i känslolivet förstås. Jag har knappt träffat folk och det är inte likt mig. Jag brukar hålla igång, göra saker och träffa kompisar men det här sommaren har som sagt bara varit konstig. På ett sätt blir det rätt skönt att komma in i rutiner igen i och med att semestern närmar sig sitt slut. Vardagen får komma igång igen och allt återgår till det "normala". Tiden får hemskt gärna gå lite fort nu enligt min mening. Jag passerar gärna 5+4 snabbt nu.

Har funderar på om jag ska ringa barnmorskemottagningen redan nu på måndag istället för den 13/8. Det hade jag tänkt först men det skulle vara skönt att ha det gjort innan jobbet drar igång och förhoppningsvis kan jag få ett inskrivningsdatum att se fram emot också. Hälsosamtalet har jag ju redan gjort så någon tidig date med barnmorskan behöver jag ju egentligen inte. Men jag funderar på att vara lite ful... hehehe... Jag vet inte alls hur det är här i stan i och för sig men det verkar som om väldigt få ställen går med på att göra tidiga VUL (=Vaginalt UltraLjud). Däremot verkar det som om de gärna gör det om man har väldigt oregelbunden menscykel eller har blivit gravid precis efter missfall då det är svårt att datera. Nu vet jag ju när ÄL-testerna visade positivt men jag kanske kan låtsas som om jag inte vet det... ;) Be om ett VUL för att jag är orolig och vill se hjärtat slå +  att jag inte vet vilken vecka jag är i.... (Uschiamej vad hemsk jag är, hehe) Nemen, jag får se hur jag gör men jag tänker nog ringa på måndag i alla fall och prata med dem. Förhoppningsvis får jag veta vem jag ska gå hos sen och vilket datum jag får komma på inskrivning i alla fall!

Annars mår jag toppen! Eller ja, egentligen gör jag ju inte det men jag ser alla krämpor som något positivt och jag älskar att känna symptomen! :) Mår fortfarande lite illa och är yr. Sover på soffan 1-2 timmar varje dag (och då har jag inte börjat jobba än - HUR ska det gå?!!) så tröttheten är definitivt här. Annars är det mest tuttarna som avslöjar mig. Dom ömmar något så vansinnigt.

Det är något av en psykisk berg-och-dalbana fortfarande. Samtidigt som jag är överlycklig är jag smått orolig och nervös och jag mår inte alls bra över hur jag ser ut. Ångesten över viktuppgången (som inte beror på graviditeten ännu) och den förändrade kroppen är tuff ibland. Det spelar ingen roll hur mycket jag får höra att jag är finare nu än när jag var underviktig. Att ha expanderat 10 cm i omfång och fått världens största röv och lår är jobbigt. Punkt. Däremot är det ingenting jag tänker göra något åt. Det måste få vara så nu för jag tänker aldrig, aldrig någonsin riskera något för lilla pyret!! Ja må bli en tjock mamma men hellre det och lycklig förälder! :D